”Jag har ett lyxproblem”, säger en klient till mig lite skamset.
En annan lyfter ett ”i-landsproblem” och undrar om hen verkligen har rätt att bekymra sig för problemet. ”Jag har det ju så bra, jag har ingen rätt att klaga. Och ändå tänker jag mycket på detta”.
Här är det viktigt att notera vad som händer.
Vi har ju inget som heter ”lyxhopp”, ”lyxlycka” eller ”lyxhinder”.
Varför märker vi just ordet ”problem”? Varför tar vi ifrån någon rätten att känna oro för något, oavsett vad det är?
Handlar det om Jantelagen? Om avundsjuka? Om skuldbeläggning?
Om vi upplever ett problem (en fara, en oro) så reagerar kroppen på ett visst sätt, oavsett om det handlar om en giftig orm, stress på jobbet, barnens val av skola eller budgivning på en semesterlägenhet.
När du pratar med mig så finns det inget som heter ”ett lyxproblem”.
Du upplever ett problem och för mig är det viktigt att respektera känslorna och reaktionerna kring det, att hjälpa dig att hantera tankarna som snurrar i huvudet, oron som tar all din fokus.
Jag vill att du ska sluta känna skam och att ditt problem är pinsamt, oavsett hur ”lyxigt” du (eller din omgivning) uppfattar det. Du har rätt att känna att du har ett problem även om mycket i ditt liv är ordnat.
Och du har all rätt att försöka reda ut det.